Isolering av sjuka

Att isolera sjuka är en normal metod och försiktighetsåtgärd då det kommer till smittosamma sjukdomar, men har också använts, och kan fortfarande användas, i fall som i sig smittar mycket dåligt eller inte alls. Den här texten handlar om isolering som berör Själös patienter. Jag behandlar kort tankar och praxiser kring isolering av leprapatienter och mentalt sjuka såväl på Själö och i en Europeisk kontext. Till slut diskuterar jag också den diskussion som fördes på 1980-talet om att isolera HIV-positiva till Själö.

Lepra

De första kända sjukhusen i Finland var hospitalen för spetälska. I Åbo grundades S:t Görans hospital på 1300-talet, efter vilket fler liknande grundades i andra städer, t.ex. i Viborg år 1475.[1] Dessa hospital skulle byggas utanför staden. Ifall staden hade murar, var det inte ovanligt att hospitalet låg precis bakom muren, inte långt ifrån en port. Då folk kom till staden genom porten intill hospitalet, kunde hospitalet, som finansierades med allmosor, tjäna lite bättre.[2] I Åbo låg hospitalet på den nuvaranade Georgsgatan, som enligt en 1600-tals karta ligger just utanför stadsplanen. Se kartan, och överväg själv trovärdheten på http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Turku_map_1634.jpg

Enligt Peter Richards isolerades de spetälska i Europa redan på medeltiden, men då delvis med andra motiveringar än under nya tiden. Under medeltiden var motiveringen enligt Richards av en mera rituell och religiös karaktär, medan det mot nya tiden handlade om en mera medicinsk tanke om sjukdom och smitta. Övergången gick dock inte med ett stort språng, utan mera småningom så, att dessa två motiveringar inte nödvändigtvis uteslöt varandra. I flera länder, så som England och Sverige, stiftades lagar om isolering av spetälska.[3]

År 1619 gav Gustav II Adolf en förordning om att Åbos S:t Görans hospitals spetälska skulle flyttas till en lämplig ö i Åbo skärgård. Till detta valdes Själö, som låg på lämpligt avstånd, vid goda farleder, med naturhamnar och sandmark att grunda gravgård på. Ön låg sjävägen cirka 30 kilometer från Åbo, men var inte avsides med tanke på all sjötrafik som använde sig av Airisto farled. För de sjuka var ön ändå utan tvekan ytterst isolerad. Eftersom lepra inte gick att bota innan 1900-talet och antibioterna, skickades man till Själö för att dö.

Även i andra länder användes just öar för att isolera spetälska. Flera kyrkobesökare har under sommaren erinrat sig om den grekiska ön Spinalónga, även kallad Kalydón, dit man förde sammanlagt ca 400 leprapatienter under tiden 1904 – 1953. Detta är alltså betydligt senare än Själös tid som leprosarium.[4]

Sinnessjuka

För de allra flesta sjukdomars del har mängden patienter på sjukhus och andra institutioner ökat under nya tiden och färre sjuka sköts om i hemmen. Mentalt sjuka är inte ett undantag. Vård i hemmet betydde ändå inte nödvändigtvis att den sjuka skulle ha fått delta i samhället. Rastlösa, våldsamma eller personer som av andra orsaker måste hållas under uppsikt, låstes in i egna rum, skjul eller till och med gropar i marken eller under golvet. Ville familjerna bli av med den sjuka, eller om denna inte hade någon som skulle skött om honom eller henne, kunde de passas till fattighus eller dårhus.

I fattiga familjer med en mentalt sjuk patient som krävde mycket vård och eftersikt, kunde det bli för dyrt att ha personen hemma. De tidigaste dårarna som låstes in, var alltså enligt Shorter vanligtvis fattiga.[5] Således var det knappast konstigt heller att de kunde räknas till fattighjon. Till exempel de första mentalt sjuka som skickades till Själö, kom som en del av helgeands rummets fattighjon. Det skulle räcka till 1689, innan man dokumenterade om ett första dårhus på Själö, trots att patienterna funnits där i 65 år.

Av tidigmoderna dårhus nämns ofta bland annat österrikiska Narrenturm och engelska Bethlem, som verkade som dårhus under andra hälften av 1700-talet (i Bethlams fall även därefter). De som låstes in i dessa institutioner ansågs sällan ha hopp om att tillfriskna och för svåra att handskas med ute i samhället.[6] Vissa dårhus hade problem med folk från bygden, som kom för att titta på och skratta åt dårarna. Bland annat av den orsaken vill forskare, så som Edward Shorter, varna för en romantisering av äldre tiders sinnessjuka så som bytokar, som fått leva fritt och lyckligt. Shorter menar att dessa tvärtom, alltid varit offer för åtlöje och blivit utstötta av samhället.[7]

Enligt Edward Shorter försökte familjer ända till början av 1800-talet att hålla sina mentalt sjuka hemma och inte skicka bort. Han anser att detta närmast berott på skammen av att ha en dåre i familjen, vilket man skulle ha gömt eller tonat ner så mycket som möjligt. På 1800-talet, menar Shorter att (de brittiska?) familjerna blev mera av kärnfamiljtyp, och det blev viktigare att exempelvis äta middag tillsammans. Då fick inte den avvikande familjemedlemmen, som kanske inte ens hörde till kärnfamiljen, inte mera rum i familjen och skickades bort.[8]

Shorters teori är en uttalad kritik mot Michel Foucaults teri om varför antalet patienter inlåstapå anstalterför mentalt sjuka ökade drastiskt under 1800-talet. Shorter opponerar sig emot Foucaults åsikt om att antalet mentalpatienter ökade drastiskt under 1800-talet för att staten ville utvidga, cementera och legitimera sin makt över medborgarna. Enligt Foucault skulle ökningen först och främst bero på att indelningen till normala och avvikare ändrades. Shorter menar däremot att ökningen var reell, och påpekar att det dels berodde på familjeidealet, dels på att syfilis och alkoholism, som kan orsaka psykoser, blev vanliga på 1800-talet.[9]

Sekelskiftet 1700 – 1800 var också i övrigt en vattendelare i mentalsjukvården. För det första ledde upplysningen till att man så småningom verkligen började sträva efter att vårda också de fattigare sjuka, och att dessa började kallas patienter i stället för t.ex. fångar, som de kallas i Själö-dokument ännu på 1700-talets slut. På 1800-talet började man också, som en följd av urbaniseringen och miasmateorin, se isolering av mentalt sjuka ut på landet som ett mål i sig. På landet skulle patienterna få ro för sina tankar, slippa den smutsiga luften som orsakade sjukdomen och undgå allt fördärvande livsföre som städerna erbjöd. Nya mentalsjukhus skulle helst grundas på natursköna och avlägsna platser.[10]

HIV-positiva

År 1985 föreslog Pekka Halonen i Finlands Läkaretidning att aidspatienter skulle flyttas till Själö, såsom leprapatienterna i tiderna förts dit. Trots att förslaget gavs av professorn i medicin, ska inte uttalande ses som tidskriftens eller kolleiets enhetliga linje. Samma år tog åtminstone tre andra artiklar i Finlands Läkaretidning ställning emot sådana lösningar. Dessa artiklarunderströk tvärtom vikten av att ge så mycket medicinskt, socialt och psykiskt stöd åt de HIV-positiva som möjligt.[11] I tidskriften Terveys 2000, menade artikeln ”Miten Suomen HIV-epidemiaa voidaan rajoittaa” (ung. Hur man kan begränsa HIV-epidemin i Finland) att enbart i sådana ytterst ovanliga fall, då någon avsiktligt försöker sprida smittan, bör denna isoleras. I andra fall tog artikeln ställning för att kondomer, upplysning, forskning och ansvarstagande var de bästa sätten att begränsa smittspridningen.[12]

Förslaget om att isolera de HIV-positiva var inte en finsk specialitet. Enligt Olli Stålström ville t.ex. den franske högerpolitikern Jean Marie Le Pen grunda en sorts koncentrationsläger (’sidotarium’) för aidspatienter. Varken Själö- eller sidotariumförslagen fick så stort stöd att de skulle ha blivit av. I Finland vårdades i början alla HIV-positiva och aidspatienter på Aurorasjukhuset i Helsingfors. Detta var åtminstone enligt Terveys 2000 –artikeln den bästa möjliga lösningen, med tanke på att personalen där var allra bäst insatt i ämnet.[13]

---

[1] Heikki S. Vuorinen, Tauti(n)en historia, (Tampere 2002), s. 161.

[2] Peter Richards, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977), s. 9.

[3] Richards, s. 48 – 49.

[4] A.J. Norheim, T.K. Norheim, “Leprakolonien på Spinalónga”, Tidskrift for Den norske legeforeningen, <http://tidsskriftet.no/article/2943860/> hämtad 9.8.2013.

[5] Edward Shorter, Psykiatrian historia (New York 1997), s. 56.

[6] T.ex. Michel Foucault, Madness and Civilization och  http://www.nhm-wien.ac.at/forschung/anthropologie/pathologischantomische_sammlung_im_narrenturm, hämtad 9.8.2013.

[7] Shorter, s. 2 – 4.

[8] Shorter, s. 56.

[9] Shorter, s. 55 – 59.

[10] Maarit Kallio, Tilaa hulluudelle Pitkäniemen keskusmielissairaalan arkkitehtoninen muotoutuminen 1800-luvun     lopulta 1910-luvulle, Suomen historian pro gradu –tutkielma (Tampere 2007), s. 16 – 19.

[11] Simo Kokko, Pääkirjoitus, Terveys 2000 5/87, Kimmo Aho, ”Sukupuolitaudit tartuntatauteina”, Suomen Lääkärilehti 1-2/85, s. 23 ja J. Suni, S. Turtiainen, P. Partanen, A. Vaheri, ”Aids-virus infektiovirologinen diagnostiikka”, Suomen Lääkärilehti 25/85, s. 2298.

[12] Kokko, Terveys 2000 5/87 ja ”Miten Suomen HIV-epidemiaa voidaan rajoittaa” s. 15.

[13] Olli Stålström, ”Merkintöjä Aids-ilmiön esihistoriasta”, Finnqueer, http://www.finnqueer.net/juttu.cgi?s=101_6_1, hämtad 5.8.2013 och ”Miten Suomen HIV-epidemiaa voidaan rajoittaa” s. 15.

Lisa Svanfeldt-Winter

Sairaalan rakennuksia / Sjukhusets bygnader / Buildings of the hospital

Päärakennus

Kolmesiipinen keltainen kivirakennus on rakennettu 1800-luvun puolivälissä. Sen keskiosa valmistui 1840- ja 1850-lukujen vaihteessa, itä- ja länsisiivet valmistuivat hieman myöhemmin. Kulmat, joissa pidettiin päiväsalia ja ruokasalia, valmistuivat 1890-luvulla. Arkkitehtinä toimi Per Johan Gylich, joka on suunnitellut esimerkiksi Turun vanhan raatihuoneen ja yhdessä Engelin kanssa Åbo Svenska Teaterin.

N.k. porttissa on nykyään laboratorio ja tutkijoiden asuntoja. Portti on päärakennuksen vanhin osa, ja se rakennettiin viimeistään vuonna 1803.

Päärakennuksessa oli päivä- ja ruokasalin lisäksi keittiö ja potilashuoneita. Potilaspaikkoja oli 69. Potilashuoneet olivat yhden hengen huoneita, ja kooltaan n. 2 x 1,80 metriä. Sisustukseen kuului sänky, lipasto ja tuoli. Rauhallinen potilas sai yleensä poistua huoneesta päivällä, mutta levottomat tai väkivaltaiset potilaat eristettiin huoneisiinsa. Huoneiden kamiinat lämmitettiin käytävän puolelta. Huone oli maalattu kellertävin ja ruskein sävyin, minkä ajateltiin rauhoittavan potilasta. Seiniin maalatut neliöt taas oli tarkoitus pitää potilaan ajatukset selvinä.

Keskisiiven yläkerrassa oli potilashuoneita ja kirjasto. Nykyään itäsiivessä on keittiö, ruokala ja kokouksiin ja seurusteluun käytettäviä huoneita ja kulmassa kurssisali. Länsisiiven kulmassa toimii luentosali. Muut tilat ovat laboratorioita ja tutkijoiden huoneita.

Portti, porten, the gate.

Huvudbygnaden

Den gula nyklassiska huvudbygnaden är bygd under mitten av 1800-talet. Mittendelen av den hästskoformade bygnaden bygdes under 1840- och 1850-talen, väst- och östflyglarna något senare. Hörnen bygdes först under 1890-talet. De inrymde en dagssal och en matsal. Arkitekt var Per Johan Gylich, som bland annat planerat Åbo gamla rådhus och tillsammans med Engel Åbo svenska teater.

Huvudbygnaden rymde också kök och patientrum. Det fanns rum för 69 patienter, som alla sov i egna, 2 x 1,80 meter stora, rum. Patientrummen var inredda med en säng, en byrå och en stol. Kaminerna öppnades mot korridoren, så att patienterna inte skulle ha att göra med elden. Väggarna målades i bruna och gula färger, vilket ansågs lugna patienten. Väggarna var rutiga, för de geometriska formerna ansågs klara upp tankarna.

I mittersta delens övre våning finns ett bibliotek och flera gamla patientrum. I dagens läge används patientrummen, som blivit ihopslagna till något större rum, av forskare och annan personal på forskningsinstitutet. I hörnen finns föreläsnignssalar.

I den s.k. porten finns laboratorier och forskarbostäder. Porten är den äldsta delen av huvudbygnaden och har blivit färdig senast 1803.

The main building

The neo-classic yellow main building is built during the 19th century. The middle part is from 1850’s, the east- and west wings somewhat later. The corners were built latest, in the 1890’s.

The architect is Per Johan Gylich, who has planned the old town hall in Turku and together with Engel the Åbo svenska teater –theater in Turku.

The main building had a kitchen, a canteen, rooms for patients and a common room for working. The patients slept in own rooms, which were 2 x 1,80 meters big. There was room for 69 patients. The walls of the patient rooms were painted with brown and yellow squares. The colours were thought to calm down the patient, and the geometric figures to cleare their thoughts.

In the middle part’s second floor is a library and more old patient rooms. The patient rooms are today put together to bigger rooms, which are used by the staff of the research institute.

In the so called gate there is a laboratory and flats for researchers. It is the oldest part of the main building, and was built in 1803

Fyyri

Fyyri rakennettiin C. L. Engelin suunnitelman mukaan. Se oli tarkoitettu hospitaalin taloudenhoitajan ja päällysmiehen virka-asunnoiksi ja valmistui vuonna 1827. Nykyään toimii laitoksen työntekijöiden asuntolana. Fyyrin seisoo aiemmin kutsutulla Dårhusbackenilla, eli Houruinhuoneenmäellä. Siinä oli houruinhuone, joka oli nelihuoneinen puutalo, ja joka mainitaan asiakirjassa vuodelta 1689. Sitä aikaisempia mainintoja erillisestä houruinhuoneesta ei ole arkistoista löytynyt. Fyyrin ja sen vieressä olevan jalavan välissä olevaan kiveen on kaiverrettu lyyra, sulkakynä ja nimikirjaimet C J. Arvellaan, että kyseessä on Jöns Castin, joka toimi taloudenhoitajana Seilissä samaan aikaan kun nykyistä kirkkoa rakennettiin, vuonna 1733.

Fyyri.

Fyren

Fyren är bygd år 1827 efter C.L. Engels ritningar. Den fungerade som sysslomannens och förmannens tjänstbostäder. I dagens läge bor där forskningsinstitutets personal. Fyren står på den så kallade Dårhusbacken, där det första dokumenterade (1689) dårhuset stod. Det var ett trähus med fyra rum och tre hänglås utanpå. På backen finns en sten med en lyra, en fjäderpenna och bokstäverna JC inristade. Det anses vara sysslomannen Jöns Casrin, som arbetade på Själö under början av 1700-talet. Han nämns som direktör i kyrkans grundläggnignstavla från år 1733.

Fyyri

Fyyri was built in 1827 after plans by the architect C. L. Engel. It was used as residency for the director and foreman of the hospital. Today staff of the research institute lives in Fyyri. Fyyri stands on the same place as the first documented (1689) madhouse of Seili. It was a wooden house with four rooms and three padlocks outside. On a rock outside Fyyri, is carved a feather pen, a lyre and the letters J C. It is thought to be done by Jöns Castin, who was director of the hospital in the beginning of the 18^th century. He is mentioned in the founding board of the church from year 1733. 

Leipomo

Leipomo, bageriet, the bakery.

Leipomon tarkkaa rakennusvuotta ei tiedetä, mutta kyseessä on 1800-lukulainen rakennus. Nykyään Leipomossa on asuintiloja.

Bageriet

Bageriet är byggt under 1800-talet, men ett noggrannare årtal är ovisst. Bygnaden är renoverad till bostäder.

The bakery

The bakery is from the 19th century. People visiting the research institute at courses can stay at the bakery.

Sikala

Seilin hospitaali oli lähes omavarainen, ja saarella pidettiin lampaita, lehmiä ja sikoja. Viljaa viljeltiin Fogdebyn tilan pellolla, sairaalan eteläpuolella. Nykyään Sikalassa tehdään merenlaatuun liittyvää tutkimusta, tällä hetkellä esimerkiksi rakkolevä- ja liejutaskurapututkimusta. Sikala on rakennettu vuonna 1902.

Svinstian

Sikala, svinstian, the piggery.

Själö hospital var så gott som självförsörjande då det kom till mat. Man höll får, kor och grisar, och därtill brukades Fogdeby hemmans marker på sjukhusets södra sida. Nuförtiden används svinstian som havsvattenlaboratorium, där man forskar bland annat i blåstång och lerkrabbor. Svinstian är bygd år 1902.

The piggery

The hospital of Seili was allmost self-sufficient when it came to food. The hospital held pigs, cows and sheep. Crops were cultivated at the farm of Fogdeby, south of the hospital. Today the piggery is used as a sea water laboratory, where research is made i.e. on Focus Vesiculosis and Harris mud crabs.

Pesula

Pesula, tvättstugan, the laundry.

Nykyinen pesula, aivan Sikalan vieressä, on alun perin, vuonna 1896, rakennettu sairaalan saunaksi ja makasiiniksi. 

Tvättstugan

Tvättstugan, som tidigare fungerat som magasin och bastu, är bygd år 1896.

Laundry

The laundry was originally used as a store room and sauna, and is built in 1896.

Aitat

Aitat, skjulen, the storehouses.

Hirsinen aitta on 1800-luvun alkupuolelta. Sen vieressä oleva pitkä liiteri on jonkin verran uudempi, ja sitä on käytetty vaunu- ja puuliiterinä. Nykyään aitassa on lasivarasto ja liiterissä verkkovaja ja muuta merentutkimukseen liittyvän työn tarvikevarastoja.

Skjulen

Det lilla skjulet är bygt i början av 1800-talet, de långa skjulen är något nyare. De bygdes för diverse förvaring, bland annat för vagnar och som trälider.

Storehouses

The storehouses are built in the beginning of the 19th century. The long storehouse was used for keeping wagons and fire wood.

Makasiini, magasinet, the warehouse.

Kivinen makasiini on 1800-luvun alkupuolelta. Nykyään siellä järjestetään ryhmille tilaisuuksia, ruokailuja ja kurssitilaa. Alakerrassa seurustelutilat.

Magasinet i sten bygdes i början av 1800-talet. Nuförtiden ordnar man tillställningar, bespisning och workshoputrymmen för kursdeltagare.

The warehouse made of stone is built in the begining of the 19th century. Today it is used by course attenders for lectures, eating and other happenings.

 

Sairaalan tilan, Fogdebyn, päärakennus

Fogdeby(n) päärakennus/huvudbygnad/main building.

Rakennettiin 1852, korjattu 1981 ja toimii nykyään laitoksen henkilökunnan asuntona. Renkitupa ja maitohuone ovat suunnilleen yhtä vanhat, ja ne on samaan aikaan päärakennuksen kanssa kunnostettu henkilökunnan asunnoiksi.

Fogdeby gårds huvudbygnad bygdes år 1852 och renoverades till institutets personalbostäder år 1981. De röda små husen är ungefär lika gamla och har idag samma funktion. Ursprungligen fungerade de som drängstuga och mjölkhus.

The main building of Fogdeby  was made in 1852 for the director of the hospital. It was rebuilt in 1981 to be flats for staff. The two small red houses are about the same age and have today the same purpose too. One of them was the milk house, and the other the hired man’s house.

Maitohuone, mjölkrummet, milk house.

Renkitupa, drängstugan, hired man's house.

Lähteet:

Suomen rakennuskulttuurin yleisluettelo

Museovirasto

Valtion rakennukset

Saaristomeren tutkimuslaitos

Entinen Seilin sairaala

Lisa Svanfeldt-Winter

Maljakko

Jo kaksi viikkoa sitten tuli kirkolla kysymys, mistä sakastissa seisova Kupittaan saven maljakko on tullut. Pahoittelen vastauksen viivästymistä, ja sitä, etten siihen vieläkään ole saanut kunnon vastausta. Tässä alla jonkin verran tietoja maljakosta, joskin tuskin kovinkaan paljon uutta tietoa kysyjille, jotka tiesivät kyseisestä aiheesta jo paljon.

Maljakon pohjaan kirjoitetusta nimimerkeistä päätellen, sen on tosiaan suunnitellut Laura Zink, ja lopullisen maalauksen toteuttanut nimimerkki RL. Maljakko on luultavasti suunniteltu ja valmistettu 1950-luvulla, jolloin Zink suunnitteli useita astioita Kupittaan Savelle juuri nais- ja kukka-aiheilla. Maljakon puolimatta, murrettu valkoinen lasite myös viittaisi siihen, että se on valmistettu vuoden 1953 jälkeen. Yhtiö ajautui konkurssiin vuonna 1969, mikä jonkin verran rajaa valmistusajankohtaa.

Kuinka sopivasi maljakon koristeiden aiheena onkin myös kirkko! Maljakkoa ei ole tuotu kirkkoon sinä aikana, kun sen hoito on kuulunut Turun yliopiston Saaristomeren tutkimuslaitoksen Kirkkoprojektiin, sillä se löytyy sitä vanhemmista inventaarioluetteloista. Kirkon ent. amanuenssi Anne Wileniuksen mukaan se on tullut kirkolle lahjotuksena. Tutkimuslaitoksen johtajan arvion mukaan maljakko on tuotu kirkolle jo sairaalan toiminnan aikana, eli ennen vuotta 1962. 

Kuten kaikki muu arvokas pienirtaimisto, maljakko on saanut siirtomääräyksen. Aiemminhan kirkosta on viety muiden museoiden hoiviin esimerkiksi Sylvi Kekkosen lahjoittama alttarivaate, kultainen ehtoollismalja ja silkkinen messukasukka.

Lähteet:

ABOA, Turun maakuntamuseo, vuosikirja 53 – 54/ 1989 – 1990 (Helsinki 1993).

Lisa Svanfeldt-Winter

Lepra (suomeksi)

Lepran aiheuttaa bakteeri Mycobacterium leprae, joka on sukua tuberkuloosin ja borrelioosin aiheuttaville bakteereille. Bakteerin löysi vuonna 1873 norjalainen A. G. H. Hansen, ja tautia kutsutaan toisinaan myös Hansenin taudiksi. Bakteeri ei selviä kauaa ihmisruumiin ulkopuolella, miksi tauti ei kovin helposti tartu. Kerrotaan perheistä, joissa lepraa sairastava henkilö olisi vuosienkin ajan elänyt, eikä muita perheenjäseniä olisi tartuntaa saanut. Nykyään lepran voi parantaa pitkällä antibioottikuurilla, mutta ennen antibioottien keksimistä 1900-luvulla, lepra oli parantumaton ja hyvin pelätty sairaus. Lepran itämisaika voi olla jopa yli kymmenen vuotta, minkä vuoksi on usein vaikea tietää mistä tartunta on tullut. Myös tämä lisäsi taudin pelkoa ja aiheutti ajoittain jopa hysteriaan verrattavia eristämis- ja syyllistämiskierteitä.[1]

Lepraa sairastava mies. Kuva: Wikicommons.

Lepraa on kahta ääripäätä: tuberkuloidilepra ja lepromatoosilepra. Kansan kielellä näitä myös kutsutaan kuivaksi ja märäksi lepraksi. Kuiva lepra vaikuttaa sairastuneen hermoihin. Verenkierto häiriintyy ja raajoihin voi tulla tunnottomuutta.[2] Kuivaa lepraa sairastavia kuvaillaan vanhemmissa asiakirjoissa ja kuvituksissa oudon näköisiksi, ja heillä voi esimerkiksi poski tai silmäkulma roikkua.[3] Märkä lepra taas vaikuttaa ihoon, ja aiheuttaa pahkoja, paiseita ja ihottumaa. Usein lepra ilmenee näiden kahden ääripään välimuotona, eli sairastavalla on sekä tunnottomuutta raajoissa että ihoon liittyviä ongelmia. Tunnottomuuden seurauksena henkilö voi helposti loukata itsensä, verenkierron heikkenemisen myötä haavat paranevat huonosti, ja ihottuma ja paiseet ärsyyntyvät ja menevät rikki. Varsinkin tällaisissa tapauksissa sairaus voi olla hyvin kivulias. Jos hygieniasta ei huolehdita erittäin hyvin, haavat myös tulehtuvat ja raajoihin voi tulla jopa kuolioita. Tästä johtuneet amputoinnit tai jopa raajojen tippumiset on antanut yleisen kuvan siitä, että lepra sairautena tiputtaa raajoja. Lepra ei myöskään itsessään ole tappava tauti, mutta sitä sairastava saa helpommin muita tauteja vastustuskyvyn laskiessa, ja koska hän useimmiten jo valmiiksi elää olosuhteissa, joissa altistuminen taudeille on yleistä.[4]

Euroopassa lepraepidemia oli vahvimmillaan keskiajalla, Pohjoismaissa taas se oli pahimmillaan 1600-luvulla. Ensimmäinen leprahospitaali perustettiin nykyiseen Suomeen 1300-luvulla, jonka jälkeen niitä perustettiin ympäri maata. Lepratartunnan sai helpoiten aliravittu, huonossa hygieniassa elävä henkilö, jonka vastustuskyky jo ennen tartuntaa on ollut heikko. Siksi tauti levisi tehokkaimmin alemmissa yhteiskuntaluokissa, ja on ollut varsinkin keskiajan jälkeen harvinainen yläluokkien keskuudessa.[5] Koska lepraa Suomessa ilmeni eniten rannikkoseudulla, oli yksi teoria myös, että lepra tarttui kaloista.[6]

Seilissä kuolleiden 663 spitaalisen muistomerkki.

Raamatussa Jeesus parantaa spitaalisen, mistä (vaiko jostain muusta?) vedettiin johtopäätös että spitaali on Jumalan rangaistus synneistä. Joidenkin teorioiden mukaan leprasta tarttui, paitsi itse tauti, myös synti ja moraalittomuus. Ainakin vielä 1700-luvun loppupuolella puhuttiinkin vielä spitaalisista, jonka jälkeen pikkuhiljaa otettiin käyttöön sana lepra. Luultavasti se spitaali, mitä Raamatussa kuvaillaan, on yleisnimitys monenlaisista ihottumataudeista. Nykykäsityksen mukaista lepraakin oli jo ajanlaskennan alussa, mutta sairauksien nimet ovat mitä ilmeisimmin menneet ristiin useaan otteeseen ja käännetty väärin.[7]

Peter Richards selittää väärinkäännökset seuraavasti:

Raamatun kuvaamasta spitaalista käytettiin hepreaksi nimeä tsara’ ath, joka kreikaksi käännettiin sanaksi lepra. Sairautta, joka kuvausten mukaan on nykykäsityksenmukainen lepra, oli kreikaksi elefantiasis, sen kasvoihin aiheuttamien paiseiden ja epämuodostumien vuoksi. Antiikin Kreikan lääketiede, monien muiden tieteenalojen kanssa, säilyi arabien käännöksissä kun varhaiskeskiajan länsieurooppalaiset pitkälti tuhosi alkuperäiskirjoitukset. Arabian lääketieteessä oli kuitenkin jo käytössä sana, das fil, jolla oli sama merkitys kuin kreikan elefantiasis-sanalla, ja siksi se sairaus, jota kreikkalaiset olivat tarkoittaneet sanalla elefantiasis käännettiin juzam:iksi. (Nykyäänkin on sairaus nimeltä elefantiasis, joka vastaa arabialaisten lääkäreiden tautia das fil). Kun arabiankielisiä lääketieteellisiä tekstejä ruvettiin kääntämään latinaksi, juzam, eli nykyajan lepra, käännettiinkin lepra:ksi, eli mikä oli ollut kreikaksi epämääräinen ihosairaus. Näin sekoittui kaksi tyystin eri sairautta keskenään: toisaalta tarkasti määritelty (nykyajan) lepra ja toisaalta uskontoon liittyvä spitaali.[8]

Koska potilaita hoidettiin hospitaaleissa, alettiin puhua spitaalisista. Spitaalisten pyhimyksenä pidettiin suurimmassa osassa Eurooppaa Pyhää Lasarusta, mutta Pohjoismaissa useimmiten Pyhää Yrjöä. Myös Maria Magdalenaa pidettiin spitaalisten suojelijana, ja esimerkiksi Viipurin spitaalihospitaali nimettiin hänen mukaansa.[9]

Suomessa lepra väheni 1700-luvulla. Päätettiin, että Seiliin ei enää otettaisi uusia leprapotilaita. Päätöksestä pidettiin myös kiinni 1800-luvulla, kun Suomeen tuli uusi lepraepidemia.[10] Viimeinen leprasairaala toimi Suomessa Orivedellä, ja se lakkautettiin vuonna 1953.[11] Maailmalla on vielä lepraa paikoissa, joissa terveydenhuoltoon on vaikea päästä ja lääkkeet ulottumattomissa, kuten paikoin Intiassa, Brasiliassa ja Nigeriassa.

Lähteet:

Richards, Peter, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977).

Turunen, Sakari, Achté, Kalle, “Seilin hospitaali 1619 – 1962”, s. 4 – 46, Käytännön lääkäri 1/1976.

Vuorinen, Heikki S., Tauti(n)en historia (Tampere 2002).

 Lisa Svanfeldt-Winter

---

[1] Heikki S. Vuorinen, Tauti(n)en historia, (Tampere 2002), ss. 153, 155.

[2] Vuorinen, s. 153.

[3] Peter Richards, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977), s. 107 – 111.

[4] Vuorinen, s. 153 – 154.                                                                

[5] Vuorinen, s. 158 – 159 ja Richards, s. 95.

[6] Vuorinen, s. 165.

[7] Vuorinen, s. 165.

[8] Richards, s. 9.

[9] Richads, s. 8.

[10] Vuorinen, s. 166 – 168 ja Sakari Turunen, Kalle Achté, ”Seilin hospitaali 1619 – 1962” s. 4 - 46, Käytännön lääkäri 1/76, s. 20.

[11] Richards, s. 89.

Lepra (svenska)

Lepra orsakas av bakterien Mycobacteria leprae, som är släkt med borrelios och tuberkolos, och som norrmannen A. G. Hansen upptäckte år 1873. Lepra kallas också för Hansens sjukdom, och förr brukade man tala om spetälska. Bakterien är stor, och klarar sig inte länge utanför människokroppen. Lepra smittar dåligt, och det finns dokument som beskriver familjer, där en medlem insjuknat i lepra, och ingen annan familjemedlem fått smittan av denna. Sjukdomen påträffas enbart hos människor och hos bältdjuret, som av allt att döma fått smittan från människor. Lepra kan botas med en lång antibiotikakur, men innan antibiotikan uppfanns, var sjukdomen obotlig. Det kan ta upp till tio år från tillfället då en person fått smittan till att han eller hon upptäcker tecken på sjukdomen. Ofta kan smittobäraren vara helt symptomfri. Osäkerheten varifrån smittan kommit, obotligheten och tanken om att orsaken till insjuknandet var Guds straff för en synd, gjorde att folk var mycket rädda för lepra.[1]

Man med lepra. Bild från Wikicommons.

Det finns två grundtyper av lepra: tuberkuloid lepra och lepromatos lepra. Den förra påverkar patientens nerver, vilket stör blodomloppet och kan orsaka känslolöshet i olika kroppsdelar.[2] I äldre dokument beskrivs utseendet på personer med tuberkuloid lepra som konstigt, förlamat eller med att t.ex. kinden hänger.[3] Lepromatos lepra påverkar huden och orsakar knölar, bölder och eksem. Oftast lider patienten av en blandning av dessa två, och det är inte heller ovanligt att han först får symptom av tuberkuloid lepra och först därefter av lepromatos lepra. Då patienten tappar känseln i någon kroppsdel, är det lätt hänt att denne slår sig. Den irriterade huden får lätt sår, vilka i sin tur läks långsammare då blodomloppet inte längre fungerar som förr. Ifall hygienen är bristfällig, uppstår lätt inflammationer, infektioner och till och med gangrän (kallbrand). Detta har gett allmänheten en bild av att lepra fäller kroppsdelar, så som näsa, tår, fingrar och öron. Man dör inte heller i sjukdomen i sig, utan i komplikationer som ofta är kopplade till lepra. Eftersom patienten i vanliga fall redan innan smittan haft nedsatt motståndskraft, levt i bristfällig hygien och kan ha utsatts för andra smittor vid sidan om, är det ovanligt att personen utan vård lever mer än några år med smittan.[4]

I största delen av Europa var lepraepidemin som starkast under medeltiden, medan den i Norden nådde sin topp på 1600-talet. Det första hospitalet för spetälska grundades i Finland på 1300-talet i Åbo. Efter det grundades flera runt om i landet. I Sverige och Danmark grundades de första hospitalen något tidigare. Lepra påträffades oftast i de lägre samhällsklasserna, eftersom dessa, i och med hygienen, de ofta trånga bostäderna och undernärdheten, var mera utsatta för sjukdomar. Efter medeltiden var det mycket ovanligt att personer från de högre samhällsklasserna insjuknade.[5] I Finland påträffades lepra i hela landet, men allra mest och allra längst tid på kusterna. En tid florerade en teori därför om att lepra smittade via fisk.[6]

Minnesmärke för de 663 spetälska som dog på Själö.

Tanken om att lepra var Guds straff för synder kom från att Bibeln berättar om hur Jesus botade en spetälsk. Det rådde också en tanke om att inte enbart sjukdomen, utan också smittbärarens omoral smittade. Ännu under hela 1700-talet talade man på svenska om spetälska, men därefter småningom lepra. Forskare anser, att den spetälska som beskrivs i Bibeln är något sorts allmänbegrepp på olika hudsjukdomar. Också det som i dagens läge menas med lepra antas ha funnits under biblisk tid, men dessa två, dagens lepra och Bibelns spetälska har på grund av flera översättningar blandats.[7] Peter Richards förklarar missförstånden och översättningsfelen som följande:

Den i Bibeln beskrivna spetälskan hette på hebreiska tsara’ ath, vilket på grekiska översattes till lepra. Detta var ett vagt samlingsnamn för olika hudsjukdomar. Grekerna hade också ett namn på en tydligt identifierad sjukdom, som motsvarar det som i dagens läge kallas lepra. Denna sjukdom kallade de elefantiasis, på grund av de deformationer som sjukdomen kan ge ansiktet. Orginalen av de antika grekiska medicinska texterna förstördes, men sparades som arabiska översättningar och kopior. Arabiskan hade redan ett namn som motsvarade ordet elefantiasis, men för en annan sjukdom: das fil. Därför översatte de grekiskans elefantiasis till juzam. När sedan de arabiska texterna översattes till latin, översattes juzam till lepra. Det var alltså då som den religiöst betonade, vaga hudsjukdomen spetälskan, blandades ihop med den noga definierade (”moderna”) lepran. Även i dagens läge finns en sjukdom som kallas elefantiasis. Det är en sjukdom som orsakas av tropiska maskar, och är den samma som araberna kallade för das fil.[8]

Ordet spetälska antas komma från att de första hospitalen var ämnade för att sköta dessa patienter. I största delen av Europa togs den Helige Lasarettus till de spetälskas skyddshelgon, men i Norden var det vanligtvis S:t Göran som man tillkallade. Också Maria Magdalena kunde ses som de spetälskas skyddshelgon, och t.ex. i Viborg kallades hospitalet efter henne.[9]

I Finland minskade antalet fall av lepra under 1700-talet. För Själös del gjordes ett beslut år 1755, att inga fler spetälskan skulle tas till ön. Man höll fast vid beslutet också då lepra gjorde en ny våg i Finland på 1800-talet.[10] Det sista lerpasjukhuset verkade i Orivesi fram till år 1953.[11] Fortfarande finns det dock lepra i världen, bland annat i Indien och Brasilien.

Källor:

Richards, Peter, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977).

Turunen, Sakari, Achté, Kalle, “Seilin hospitaali 1619 – 1962”, s. 4 – 46, Käytännön lääkäri 1/1976.

Vuorinen, Heikki S., Tauti(n)en historia (Tampere 2002).

Lisa Svanfeldt-Winter

---

[1] Heikki S. Vuorinen, Tauti(n)en historia, (Tampere 2002), ss. 153, 155.

[2] Vuorinen, s. 153.

[3] Peter Richards, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977), s. 107 – 111.

[4] Vuorinen, s. 153 – 154.

[5] Vuorinen, s. 158 – 159 ja Richards, s. 95.

[6] Vuorinen, s. 165.

[7] Vuorinen, s. 165.

[8] Richards, s. 9.

[9] Richads, s. 8.

[10] Sakari Turunen, Kalle Achté, ”Seilin hospitaali 1619 – 1962” s. 4 - 46, Käytännön lääkäri 1/76, s. 20 och Vuorinen, s. 166 – 168.

[11] Richards, s. 89.

Leprosy

A leper. Picture from Wikicommons.

Leprosy is caused by the bacteria Mycibacterium leprae, which is related with the bacillus causing tuberculosis and borreliosis. The bacillus was found by the Norwegian A.G. Hansen in 1873, and is also called the Hansen’s disease. The bacillus cannot survive long outside a human body, and is therefore not easily contagious. In families where one person’s caught the leprosy infection, but continued to live among the other family members, in times none of the other family members has caught the same infection.[1]

Now-a-days leprosy can be cured with antibiotics, but until the 20^th century, when the antibiotics were created, it was an incurable decease. After catching the infection, it might take up to ten years before signs of the disease emerge, and it is therefore hard to know from where the infection has come. This, in addition to incurability and the belief that leprosy was a punishment from God for a sin, made it a much feared disease.[2]

There are two kinds of leprosy: the tuberculoid leprosy and the lepromatose leprosy. The first goes straight to the nerves, and can paralyse parts of the body and blood circulation is disturbed.[3] The lepromatose leprosy causes skin deformations and bumps. Usually, leprosy shows signs of both kinds. Since the nerves are out of order, the patient easily hurts him- or herself, and the bumps in the skin get open. Since the blood circulation does not work as well as it should, the wounds does not heal as they should. Infections and even necroses can be a result of this, which has given the picture that lepers loose limbs, such as toes, fingers and noses. Leprosy can be very painful; but is not in itself a deadly disease. Lepers often live in conditions in which other diseases also spread, and the immunity system  of the patient is lower than of a healthy person, lepers often catch other diseases, which can be dangerous for them.[4]

In most of Europe, leprosy was most spread during the Middle Ages. In Scandinavia, the epidemic was worst during the 17^th century. It was, thought, not an unknown disease before that either: Finland’s first leper hospital, Saint George’s Hospital, was founded in Turku in the 14^th century. In Sweden and Denmark this happened even earlier. Leprosy was after the Middle Ages mostly a lower class disease. Wealthy people usually had better nutrition and immunity, and also hygiene got better during this time for them.[5] In the 18^th and 19^th centuries most Finnish cases of leprosy were on the coast, which gave reason to a theory that the infection spread by fishes.[6]

Memorial cross for the 663 lepers who died in Seili.

In the Bible Jesus cures a leper, which has given the interpretation that leprosy was God’s punishment for a sin. According to some theories, not only the decease was contagious, but also the amorality. The mix of religion and medicine was a result of antic and medieval translations gone wrong.[7]

Peter Richards explains the misunderstandings as follows:

In the Bible is a vague description of different skin disorders, which in Hebrew was called tsara’ ath. In Greek, this was translated as lepra. The Greek also had a diagnosis of what today is meant by leprosy, which they, because of the skin disformations, called elephantiasis. The Greek documents and research survived thanks to the Arab scientists, who translated them into Arabic. The Arabs already had a disease named das fil, equivalent in name with elephantiasis. Therefore, they translated the Greek elephantiasis to juzam. When the Arab documents were translated into Latin, juzam was translated to be lepra. This is how the religious collection of skin disorders (the Greek lepra), and the well-defined disease (the Greek elephantiasis) were considered one. The disease today called elephantiasis, which is caused by tropical filarial worms, is the same one that the Arabs called das fil.[8]

In Finland, the worst epidemic was over by the 18^th century, and for example, a decision was made that no more lepers were to be taken to the hospital of Seili.[9] The decision was not changed when a new epidemic of leprosy came in the 19^th century.[10] The last leper hospital in Finland was at Orivesi, and it was closed in 1953.[11] Globally leprosy still is spread in areas, where people hardly gets the medical treatments needed, such as in parts of India and Brazil.

Sources:

Richards, Peter, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977).

Turunen, Sakari, Achté, Kalle, “Seilin hospitaali 1619 – 1962”, p. 4 – 46, Käytännön lääkäri 1/1976.

Vuorinen, Heikki S., Tauti(n)en historia (Tampere 2002).

Lisa Svanfeldt-Winter

---

[1] Heikki S. Vuorinen, Tauti(n)en historia, (Tampere 2002), pp. 153, 155.

[2] Vuorinen, p. 155.

[3] Vuorinen, p. 153.

[4] Vuorinen, p. 153 – 154.

[5] Peter Richards, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977), p. 95.

[6] Vuorinen, p. 165.

[7] Vuorinen, p. 156.

[8] Peter Richards, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977), p. 9.

[9] Sakari Turunen, Kalle Achté, ”Seilin hospitaali 1619 – 1962” p. 4 - 46, Käytännön lääkäri 1/76, p. 20.

[10] Vuorinen, p. 166 – 168.

[11] Richards, p. 89.