Fattighjon och dårar
Under medeltiden och fram till
1600-talet fungerade i Åbo ett Helgeandsrum, där man höll en
brokig skara människor, som gick under benämningen fattighjon.
Dessa var personer som inte själva kunde försörja sig på grund av
exempelvis funktionshinder, ålder eller fysiska eller mentala
sjukdomar, och som inte hade någon närstående som skulle ha
försörjt dem. Helgeandsrummet stod i nära samarbete med St Görans
hospital, som var leprapatienternas sjukhus i Åbo. Då de spetälska
på kung Gustav II Adolfs order flyttades till Själö, flyttade man
också helgeandsrummarna. Småningom togs fler och fler mentalt sjuka
personer till Själös fattighjonskara, och färre personer med andra
hinder för försörjning. Det första dokumentet om ett dårhus är
från år 1689. År 1785 dog den sista leprapatienten på Själö,
efter vilket man skötte enbart om mentalpatienter på Själö.
Det första dårhuset stod på den s.k.
Dårhusbacken, nära den gula huvudbyggnaden som senare byggdes och
fortfarande står kvar. Dårhuset hade fyra rum och tre hänglås på
ytterdörren. Från inventarielistor kan man läsa att man till
dårhuset införskaffat kedjor, bojor, lås och filar, som användes
till att öppna en del av bojorna. Av filarna att döma fanns det
alltså patienter, som låstes fast utan avsikt att särskilt snart
släppa dem loss. Det var ingenting konstigt med att de
mentalpatienterna på Själö låstes fast i kedjor och bojor, utan
metoderna var normala i Finland och Europa. Många mentalt sjuka
sköttes om hemma, då en rastlös patient kunde låsas in i ett eget
rum, i bojor eller i en grop med nät eller galler över. På
dårhusen hänvisades de intagna ofta som fångar, så det är alltså
rätt anakronisktiskt att tala om mentalpatienter i det här
sammanhanget.
 |
| Philippe Pinel. Bilden från Wiki Commons. |
Under upplysnignen, på 1700-talet,
började nya vindar blåsa kring sinnessjukvården och fång-termen
byttes småningom till termen patient och tvångsmetoder började
ifrågasättas. Den man som kanske oftast hänvisas till i det här
sammanhanget var den franske läkaren Philippe Pinel, som på de
parisiska mentalsjukhusen Bicêtre och La Salpêtrière, släppte
patienterna från sina bojor. Samma hände dock ungefär samtidigt på
flera håll i Europa, men det bör även påpekas att i flera fall
byttes enbart tvångsmedlen till andra, till exempel blev
tvångströjan ett vanligt medel att binda patienterna med.
År 1809, efter finska kriget, sändes
en kontrollkommission till Själö. I deras rapport kom de till
slutsatsen att patienterna hade mat så det räckte, men att
patienterna på alla andra punkter vanvårdades. Patienterna sov på
träbritsar, som i vanliga fall inte ens hade hö på sig, för att
inte tala om sängkläder. Det var ont om kläder, och en del
patienter gick till och med nakna för att spara kläderna för
vintern. Hygienen var ett stort problem, och stanken outhärdig i
dårhusrummen, som inte ens under sommaren vädrades. Kommittén
rekommenderade starkt att dessa punkter skulle åtgärdas, och de
fick medhåll från tsaren.
Mentalsjukhuset
Under slutet av
1700-talet och början av 1800-talet var Själös mentalsjukhus med
sina 50 patientplatser Finlands största mentalsjukhus. Behovet av
flera patientplatser var dock stort, och bygge av en ny huvudbyggnad
började planeras i början av 1800-talet. År 1851 påbörjade
bygget av huvudbygnaden, som planerats av arkitekten Per Johan
Gylich. Gylich hade tidigare bland annat ritat gamla rådhuset i Åbo
och tillsammans med Engel Åbo Svenska teater.
 |
| Patientrummet |
Huvudbygnaden byggdes
i olika etapper, så att man först byggde den så kallade porten
söder om den nuvarande innergården, sedan byggdes köket på östra
sidan. Därefter utökades köksflygeln och en västflygel och
huvudentrén byggdes likaså. På slutet av 1800-talet byggdes
flyglarna ihop med hörnblock, vilka användes som matsal och
arbetssal. Entrébyggnaden och i västra flygeln fanns patientrummen,
som var 1,8 x 2 meter stora enpersonsceller. Patientrummen hade eget
fönster, en säng och ett litet bord. Uppvärmingen sköttes med
kaminer, vilka eldades från korridorens sida.Väggarna målades med
rutmönster i bruna nyanser. Tanken var att patienterna skulle lugna
sig med dessa färger och mönster. Om patienten var rastlös eller
våldsam, kunde han eller hon låsas in i cellen för allt från en
timme till flera månaders tid.
År 1840, då
Lappvikens sjukhus i Helsingfors nyligen blivit färdigt, gavs det på
statlig nivå order om att allaSjälös patienter med hopp om
förbättring i sitt tillstånd skulle flyttas till Helsingfors.
Själö mentalsjukhus blev asyl för obotligt sjuka. Det var
tidstypiskt att göra skillnad på botliga och obotliga
sinnessjukdomar, och under den här tiden blev också psykiatrin en
egen del av medicinstudierna vid universiteten.
År 1889 beslöt
medicinalstyrelsen att alla Själös manliga patienter skulle flyttas
till Kexholm och att Själö enbart skulle vårda kvinnliga
patienter, vilket fortsatte ända till år 1962, då sjukhusets
verksamhet tog slut.
 |
| Vitrin med sjukhusets redskap mm. De är märkta med sigillen "VS" som står för Valtion Sairaala (Statens Sjukhus) |
Patienterna och diagnoserna
I olika tider har
olika besvär ansetts vara tecken på sinnessjucka, vilket
naturligtvis också påverkat Själö hospitals klientel. I stort kan
man ändå säga att rastlöst, våldsamt och opassligt beteende har
gjort att personer blivit intagna på Själö. Lugna sinnessjuka var
det ju inte så svårt att sköta om hemma. På 1700- och 1800-talen
var de vanligaste diagnoserna melankoli och mani. I diagnoserna
kallades sinnessjuka för dementia, vilket härletts från latinets
de = inte och mens = sinne (ungefär vansinne). Ofta
anses till exempel schizofrenin ha föregåtts av diagnosen dementia
praecox (tidigt utbrutet vansinne). Efter att Paul Eugen Bleuler
beskrev sjukdomen schizofreni år 1911, blev det snabbt en mycket
vanlig diagnos för mentalt sjuka. Under Själö mentalsjukhus' sista
årtionden hade ungefär en tredjedel av patienterna diagnosen
schizofreni.
Till Själö togs
också så kallade sinnesslöa, vilket i dagens läge närmast
motsvaras av termen utvecklingsstörd. Alla de drag som på t.ex.
1800-talet ansågs vara typiskt för sinnesslöhet, motsvarar inte
uppfattnignen av utvecklingsstörning i dagens läge, så det går
alltså inte att göra likhetstecken mellan dessa två. De sinnesslöa
delades in i debiler, imbeciller och idioter. Idioternas
intelligensålder ansågs vara under 6 år, imbecillernas 7 – 14
och debilernas över 14. Debilerna ansågs kunna lära sig ett enkelt
yrke och under goda förhållanden också försörja sig själv. På
1920-talet började man allmänt testa intelligens med binetska test.
Dessa testade ofta dock också allmänbildning och tänkesätt som
övades i skolan, vilket gjorde att många outbildade fattiga sällan
klarade sig bra i dem.
Till Själö togs
också en del kriminalpatienter, bland annat barnamörderskor,
mordbrännare och dräpare, som inte då brottet begicks ansågs ha
varit i sina sinnes fulla bruk.
Vården
 |
| Den i dagens läge igenvuxna trädgården. |
Vården på Själö
bestod närmast av olika metoder för att lugna ner patienterna, så
som bad, omslag, tvångströjor och isolering. På 1900-talet kom
barbituriaten i bruk, de var lugnande medel, som kom att användas i
stället för morfin i sinnessjukvården. Patienterna jobbade på
sjukhuset med handarbete, tvätt och dylikt, och detta kallades ofta
för arbetsterapi. Pålitliga patienter kunde få jobba på öns
gårdar med olika hushållssysslor, och mot slutet av sjukhusets
verksamhetstid, kunde en del få jobba ända i Nagu. Lugna patienter
fick också motionera i en trädgård, som låg norr om
huvudbyggnaden. Några kirurgiska ingrepp, el- eller insulinchock
eller andra dylika metoder användes inte på Själö.
Trots att Själös
mentalsjukhus var i över hundra år ett sjukhus för obotligt sjuka,
blev en del patienter utskrivna. En del av dem skickades hem, men de
flesta skickades till andra anstalter. Enligt Jutta Ahlbäck-Rehn,
som skrivit sin doktorsavhandling om Själös patienter under tiden
1889 – 1944, var orsaken till tillfriskning egentligen den att
diagnosen varit fel från första början. Det var inte alls alltid
som de olika läkare som undersökt patienten varit överens om
diagnosen, vilket kunde leda till att den fastställdes och ändrades
flera gånger. Bland annat kriminalpatienterna skcikades ofta till
ett flertal olika undersökningar innan de skickades till Själö,
vilket enligt Ahlbäck-Rehn ökade sannolikheten för motstridiga
diagnoser.
År 1962
avslutades mentalsjukhusets verksamhet på Själö. Sjukhuset hade
verkat under stängningshot redan länge, och sedan 1944 hade inga
nya patienter skrivits in där. De som var kvar 1962 skickades till
andra mentalsjukhus, men en del kunde också skickas hem eller till
åldringshem. Orsaken till att verksamheten lades ner var att man
ansåg sjukhuset vara föråldrat och vården omodern och
otillräcklig. Till exempel ansågs det avlägsna läget vara ett
stort problem, liksom det att sjukhuset aldrig haft en egen
psykiater.
Källor:
Achté, Kalle ja Turunen, Sakari, ”Seilin hospitaali 1619 –
1962” Käytännön lääkäri 1:1971.Ahlbäck-Rehn, Jutta, Diagnostisering och disciplinering Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889 – 1944 (Åbo 2006).
Shorter, Edward, Psykiatrian historia (Hoboken/Helsinki 2005).
Burton, Neil, A Brief History of Schizofrenia, http://www.psychologytoday.com/blog/hide-and-seek/201209/brief-history-schizophrenia, 17.7.2013.
Wiki Commons, http://en.wikipedia.org/wiki/File:Philippe_Pinel.jpg, 19.7.2013.
Lisa Svanfeldt-Winter
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti