perjantai 9. elokuuta 2013

Isolering av sjuka


Att isolera sjuka är en normal metod och försiktighetsåtgärd då det kommer till smittosamma sjukdomar, men har också använts, och kan fortfarande användas, i fall som i sig smittar mycket dåligt eller inte alls. Den här texten handlar om isolering som berör Själös patienter. Jag behandlar kort tankar och praxiser kring isolering av leprapatienter och mentalt sjuka såväl på Själö och i en Europeisk kontext. Till slut diskuterar jag också den diskussion som fördes på 1980-talet om att isolera HIV-positiva till Själö.

Lepra
De första kända sjukhusen i Finland var hospitalen för spetälska. I Åbo grundades S:t Görans hospital på 1300-talet, efter vilket fler liknande grundades i andra städer, t.ex. i Viborg år 1475.[1] Dessa hospital skulle byggas utanför staden. Ifall staden hade murar, var det inte ovanligt att hospitalet låg precis bakom muren, inte långt ifrån en port. Då folk kom till staden genom porten intill hospitalet, kunde hospitalet, som finansierades med allmosor, tjäna lite bättre.[2] I Åbo låg hospitalet på den nuvaranade Georgsgatan, som enligt en 1600-tals karta ligger just utanför stadsplanen. Se kartan, och överväg själv trovärdheten på http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Turku_map_1634.jpg

Enligt Peter Richards isolerades de spetälska i Europa redan på medeltiden, men då delvis med andra motiveringar än under nya tiden. Under medeltiden var motiveringen enligt Richards av en mera rituell och religiös karaktär, medan det mot nya tiden handlade om en mera medicinsk tanke om sjukdom och smitta. Övergången gick dock inte med ett stort språng, utan mera småningom så, att dessa två motiveringar inte nödvändigtvis uteslöt varandra. I flera länder, så som England och Sverige, stiftades lagar om isolering av spetälska.[3]

År 1619 gav Gustav II Adolf en förordning om att Åbos S:t Görans hospitals spetälska skulle flyttas till en lämplig ö i Åbo skärgård. Till detta valdes Själö, som låg på lämpligt avstånd, vid goda farleder, med naturhamnar och sandmark att grunda gravgård på. Ön låg sjävägen cirka 30 kilometer från Åbo, men var inte avsides med tanke på all sjötrafik som använde sig av Airisto farled. För de sjuka var ön ändå utan tvekan ytterst isolerad. Eftersom lepra inte gick att bota innan 1900-talet och antibioterna, skickades man till Själö för att dö.

Även i andra länder användes just öar för att isolera spetälska. Flera kyrkobesökare har under sommaren erinrat sig om den grekiska ön Spinalónga, även kallad Kalydón, dit man förde sammanlagt ca 400 leprapatienter under tiden 1904 – 1953. Detta är alltså betydligt senare än Själös tid som leprosarium.[4]

Sinnessjuka
För de allra flesta sjukdomars del har mängden patienter på sjukhus och andra institutioner ökat under nya tiden och färre sjuka sköts om i hemmen. Mentalt sjuka är inte ett undantag. Vård i hemmet betydde ändå inte nödvändigtvis att den sjuka skulle ha fått delta i samhället. Rastlösa, våldsamma eller personer som av andra orsaker måste hållas under uppsikt, låstes in i egna rum, skjul eller till och med gropar i marken eller under golvet. Ville familjerna bli av med den sjuka, eller om denna inte hade någon som skulle skött om honom eller henne, kunde de passas till fattighus eller dårhus.

I fattiga familjer med en mentalt sjuk patient som krävde mycket vård och eftersikt, kunde det bli för dyrt att ha personen hemma. De tidigaste dårarna som låstes in, var alltså enligt Shorter vanligtvis fattiga.[5] Således var det knappast konstigt heller att de kunde räknas till fattighjon. Till exempel de första mentalt sjuka som skickades till Själö, kom som en del av helgeands rummets fattighjon. Det skulle räcka till 1689, innan man dokumenterade om ett första dårhus på Själö, trots att patienterna funnits där i 65 år.

Av tidigmoderna dårhus nämns ofta bland annat österrikiska Narrenturm och engelska Bethlem, som verkade som dårhus under andra hälften av 1700-talet (i Bethlams fall även därefter). De som låstes in i dessa institutioner ansågs sällan ha hopp om att tillfriskna och för svåra att handskas med ute i samhället.[6] Vissa dårhus hade problem med folk från bygden, som kom för att titta på och skratta åt dårarna. Bland annat av den orsaken vill forskare, så som Edward Shorter, varna för en romantisering av äldre tiders sinnessjuka så som bytokar, som fått leva fritt och lyckligt. Shorter menar att dessa tvärtom, alltid varit offer för åtlöje och blivit utstötta av samhället.[7]

Enligt Edward Shorter försökte familjer ända till början av 1800-talet att hålla sina mentalt sjuka hemma och inte skicka bort. Han anser att detta närmast berott på skammen av att ha en dåre i familjen, vilket man skulle ha gömt eller tonat ner så mycket som möjligt. På 1800-talet, menar Shorter att (de brittiska?) familjerna blev mera av kärnfamiljtyp, och det blev viktigare att exempelvis äta middag tillsammans. Då fick inte den avvikande familjemedlemmen, som kanske inte ens hörde till kärnfamiljen, inte mera rum i familjen och skickades bort.[8]

Shorters teori är en uttalad kritik mot Michel Foucaults teri om varför antalet patienter inlåstapå anstalterför mentalt sjuka ökade drastiskt under 1800-talet. Shorter opponerar sig emot Foucaults åsikt om att antalet mentalpatienter ökade drastiskt under 1800-talet för att staten ville utvidga, cementera och legitimera sin makt över medborgarna. Enligt Foucault skulle ökningen först och främst bero på att indelningen till normala och avvikare ändrades. Shorter menar däremot att ökningen var reell, och påpekar att det dels berodde på familjeidealet, dels på att syfilis och alkoholism, som kan orsaka psykoser, blev vanliga på 1800-talet.[9]

Sekelskiftet 1700 – 1800 var också i övrigt en vattendelare i mentalsjukvården. För det första ledde upplysningen till att man så småningom verkligen började sträva efter att vårda också de fattigare sjuka, och att dessa började kallas patienter i stället för t.ex. fångar, som de kallas i Själö-dokument ännu på 1700-talets slut. På 1800-talet började man också, som en följd av urbaniseringen och miasmateorin, se isolering av mentalt sjuka ut på landet som ett mål i sig. På landet skulle patienterna få ro för sina tankar, slippa den smutsiga luften som orsakade sjukdomen och undgå allt fördärvande livsföre som städerna erbjöd. Nya mentalsjukhus skulle helst grundas på natursköna och avlägsna platser.[10]


HIV-positiva
År 1985 föreslog Pekka Halonen i Finlands Läkaretidning att aidspatienter skulle flyttas till Själö, såsom leprapatienterna i tiderna förts dit. Trots att förslaget gavs av professorn i medicin, ska inte uttalande ses som tidskriftens eller kolleiets enhetliga linje. Samma år tog åtminstone tre andra artiklar i Finlands Läkaretidning ställning emot sådana lösningar. Dessa artiklarunderströk tvärtom vikten av att ge så mycket medicinskt, socialt och psykiskt stöd åt de HIV-positiva som möjligt.[11] I tidskriften Terveys 2000, menade artikeln ”Miten Suomen HIV-epidemiaa voidaan rajoittaa” (ung. Hur man kan begränsa HIV-epidemin i Finland) att enbart i sådana ytterst ovanliga fall, då någon avsiktligt försöker sprida smittan, bör denna isoleras. I andra fall tog artikeln ställning för att kondomer, upplysning, forskning och ansvarstagande var de bästa sätten att begränsa smittspridningen.[12]

Förslaget om att isolera de HIV-positiva var inte en finsk specialitet. Enligt Olli Stålström ville t.ex. den franske högerpolitikern Jean Marie Le Pen grunda en sorts koncentrationsläger (’sidotarium’) för aidspatienter. Varken Själö- eller sidotariumförslagen fick så stort stöd att de skulle ha blivit av. I Finland vårdades i början alla HIV-positiva och aidspatienter på Aurorasjukhuset i Helsingfors. Detta var åtminstone enligt Terveys 2000 –artikeln den bästa möjliga lösningen, med tanke på att personalen där var allra bäst insatt i ämnet.[13]



[1] Heikki S. Vuorinen, Tauti(n)en historia, (Tampere 2002), s. 161.
[2] Peter Richards, The Medieval leper and his northern heirs (Cambridge 1977), s. 9.
[3] Richards, s. 48 – 49.
[4] A.J. Norheim, T.K. Norheim, “Leprakolonien på Spinalónga”, Tidskrift for Den norske legeforeningen, <http://tidsskriftet.no/article/2943860/> hämtad 9.8.2013.
[5] Edward Shorter, Psykiatrian historia (New York 1997), s. 56.
[6] T.ex. Michel Foucault, Madness and Civilization och  http://www.nhm-wien.ac.at/forschung/anthropologie/pathologischantomische_sammlung_im_narrenturm, hämtad 9.8.2013.
[7] Shorter, s. 2 – 4.
[8] Shorter, s. 56.
[9] Shorter, s. 55 – 59.
[10] Maarit Kallio, Tilaa hulluudelle Pitkäniemen keskusmielissairaalan arkkitehtoninen muotoutuminen 1800-luvun     lopulta 1910-luvulle, Suomen historian pro gradu –tutkielma (Tampere 2007), s. 16 – 19.
[11] Simo Kokko, Pääkirjoitus, Terveys 2000 5/87, Kimmo Aho, ”Sukupuolitaudit tartuntatauteina”, Suomen Lääkärilehti 1-2/85, s. 23 ja J. Suni, S. Turtiainen, P. Partanen, A. Vaheri, ”Aids-virus infektiovirologinen diagnostiikka”, Suomen Lääkärilehti 25/85, s. 2298.
[12] Kokko, Terveys 2000 5/87 ja ”Miten Suomen HIV-epidemiaa voidaan rajoittaa” s. 15.
[13] Olli Stålström, ”Merkintöjä Aids-ilmiön esihistoriasta”, Finnqueer, http://www.finnqueer.net/juttu.cgi?s=101_6_1, hämtad 5.8.2013 och ”Miten Suomen HIV-epidemiaa voidaan rajoittaa” s. 15.


Lisa Svanfeldt-Winter

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti